Dag ut och dag in kommer det nya prövningar för oss stackars normala människor. Vi tvingas utstå våran numera väl utvecklade kännedom om världen och alla dess nackdelar. Vi har för lång tid sedan lämnat barndomen bakom oss, vilket innebär att vi inte får uppleva denna glädje som dränkte vår omvärld när vi var små dreglande parvlar på 5 bast.

Vi ser ofta tillbaka på vår barndom med en glimrande längtan. Att vi varit så oskuldsfulla och oförstående känns makabert. Men kan det ha varit dessa två egenskaper som gjorde vår värld till ett vimlande paradis? Denna utopi utan dess like vi alltid strävat efter? En ful liten godisklubba kunde ju vid denna tidpunkten vara veckans höjdpunkt. Vilket bevisar våran brist på inteligens och vettig prioritering. Något som ofta ses som negativt. Men vafan, vi levde ju livet. Det måste ju ändå ses som motsatsen.

På samma sätt som ni ser på de bedårande ungjävlarna ser jag på alla retarderade mongon. De ser så otroligt glada ut. De lever i en livslång saga där de får agera små barn livet ut. De är så oförstående och ovetandes. Dem uppskattar det här lilla i livet som gör allting så underbart. Tänk om jag fick bli utvecklingsstörd bara för en liten liten stund. Att ha daglig uppassning, slippa jobba och bara vara klad! Ska nog gå ut och sniffa lite lim så hjärnan smälter ihop till en stor degklump och jag får uppleva mina barndoms glada år igen. Kanske inte fysiskt, men psykiskt.

För det är just det vi är. Vandrade köttbitar med slafsiga degklumpar till hjärnor. Då är jag hellre en glad och oförstående köttbit, än en som är bränd och väldigt ledsen…

alfons.jpg